Det går inget bra nu!
Det är en låt Tomas Andersson Wij skrivit och dessutom framför på ett fantastiskt sätt. När man så pratar om pengar, så är det allmänt känt att det på grund av finanskris samt att det är juletider inte är speciellt vanligt att folk har tonvis med poletter över. Det man kan fråga sig då, är hur waynes kan ta 6 kronor för en liten fjuttig biscottiskorpa.
Igår fick sig bowlinghallen en stor känga, idag är det waynes tur. Medan jag och pirkt kollade in längtande i disken, så såg man allt från brownies till pecannötspajer. 34 kronor stod det på pecannötspajen, överkomligt för en hel paj tänkte vi, men eftersom vi har lite innanför pannbenet så insåg ju även vi att det dom menade var att de där bitarna dom skurit upp med minsta möjliga marginal var menade att gå iväg för 34 kronor STCK. Hade Sverker Olofsson varit där så hade han inte bara i frustration skrikit " SKA DET VARA SÅ, VA? VA? VA?". Han hade även kastat hela stället i sopkorgen och gått bärsärk på inredningen. 5 minuter tog det för undertecknad att få en mellankopp med kaffe, nu var det så att koppen inte var fylld för att det var slut på kaffe. Smaka på det, det var slut på kaffe på ett ställe som förmodligen har mer kaffebeställningar om dagen än Clark Olofsson har brottsnoteringar under hela sin livstid. Det ska alltid vara kaffe igång på ett ställe som waynes, när kassörskan som enkom levde på sitt ganska fagra yttre lovade att hon skulle spilla upp mer kaffe så fort det var klart även struntade i detta så var botten nådd. Trodde man, så fort man tagit plats vid bordet så fann man till sin stora förskräckelse att det låg en nagel där. En nagel? Hur äckligt får det bli...
Medan vi satt där och undrade hur Waynes kunde gå runt med så bristande rutiner så kom vi in på våldtäktstunneln som finns i Sundsvall, där dom spelar musik för att det ska kännas tryggare att gå hem på natten. Men det vi kom in på var istället hur trygg man skulle känna sig när någon våldförde sig på en medans Peter Lemarc spelade Little Willy John i bakgrunden. Vilket agg man skulle känna mot Peter i hela sin återstående livstid, den där tunneln kommer då inte jag att gå i iallafall.
I övrigt kan vi också säga att pirkt är sjukt medriggad, han fick en klapp på axeln av den person som under sig tid i Sundsvall fått smeknamnet " kärnkraftverket" eller Sheriffen" . Det är alltså Joel Cedergren vi pratar om, en envoldshärskare i Medskogsbrons omklädningsrum, en gigant en hjälte. Det är stort att se hur pirkt flanerar bland syndikatet.
Ett par jeans införskaffades också, de provades ut efter en fantastisk hjälp av innebandyproffset och storspelaren Patrik Fransson. Ganska nöjd med köpet är jag allt, i och för sig vet jag inte om dem eftersom det är en julklapp, så jag ska försöka att inte läsa min egen blogg så att jag inte avslöjar vad jag ska få.
Nu ska vi se vad denna kväll kan ha att föra med sig.
Igår fick sig bowlinghallen en stor känga, idag är det waynes tur. Medan jag och pirkt kollade in längtande i disken, så såg man allt från brownies till pecannötspajer. 34 kronor stod det på pecannötspajen, överkomligt för en hel paj tänkte vi, men eftersom vi har lite innanför pannbenet så insåg ju även vi att det dom menade var att de där bitarna dom skurit upp med minsta möjliga marginal var menade att gå iväg för 34 kronor STCK. Hade Sverker Olofsson varit där så hade han inte bara i frustration skrikit " SKA DET VARA SÅ, VA? VA? VA?". Han hade även kastat hela stället i sopkorgen och gått bärsärk på inredningen. 5 minuter tog det för undertecknad att få en mellankopp med kaffe, nu var det så att koppen inte var fylld för att det var slut på kaffe. Smaka på det, det var slut på kaffe på ett ställe som förmodligen har mer kaffebeställningar om dagen än Clark Olofsson har brottsnoteringar under hela sin livstid. Det ska alltid vara kaffe igång på ett ställe som waynes, när kassörskan som enkom levde på sitt ganska fagra yttre lovade att hon skulle spilla upp mer kaffe så fort det var klart även struntade i detta så var botten nådd. Trodde man, så fort man tagit plats vid bordet så fann man till sin stora förskräckelse att det låg en nagel där. En nagel? Hur äckligt får det bli...
Medan vi satt där och undrade hur Waynes kunde gå runt med så bristande rutiner så kom vi in på våldtäktstunneln som finns i Sundsvall, där dom spelar musik för att det ska kännas tryggare att gå hem på natten. Men det vi kom in på var istället hur trygg man skulle känna sig när någon våldförde sig på en medans Peter Lemarc spelade Little Willy John i bakgrunden. Vilket agg man skulle känna mot Peter i hela sin återstående livstid, den där tunneln kommer då inte jag att gå i iallafall.
I övrigt kan vi också säga att pirkt är sjukt medriggad, han fick en klapp på axeln av den person som under sig tid i Sundsvall fått smeknamnet " kärnkraftverket" eller Sheriffen" . Det är alltså Joel Cedergren vi pratar om, en envoldshärskare i Medskogsbrons omklädningsrum, en gigant en hjälte. Det är stort att se hur pirkt flanerar bland syndikatet.
Ett par jeans införskaffades också, de provades ut efter en fantastisk hjälp av innebandyproffset och storspelaren Patrik Fransson. Ganska nöjd med köpet är jag allt, i och för sig vet jag inte om dem eftersom det är en julklapp, så jag ska försöka att inte läsa min egen blogg så att jag inte avslöjar vad jag ska få.
Nu ska vi se vad denna kväll kan ha att föra med sig.
Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen
På vägen hem lovar jag mig själv igen
att nästa vecka bjuder jag upp nån, vem som helst!
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
För övrigt anser jag att det är idioti att inte ta betalt i pengar på bussar.
Kommentarer
Trackback
