Jag vet jag har mig själv att skylla...
Har vetat det varenda fylla...
Konstig tid i mitt liv för tillfället. Å ena sidan mår jag nog ganska bra, eller det känns bra överlag. Jobb, laget osv, det funkar precis så bra som man kan begära, och det gör att jag mår bra.
Sen är det bitar som gör det hela betydligt besvärligare, som gör att jag känner mig aningen schitzofren.
Det är en märklig tid vi lever i, ingenting blir som man tror...
Jag tror att det blir nyttigt, ( jag att jag tjatar om hasselaresan) att komma bort till hassela i helgen. Mysa på och ta det lugnt. Att göra något som bryter det där karga och slentrianbaserade mönstret som man byggt upp under sin " leva livet på helgen" karriär.
Träningen idag gick iaf bra, konditionen min är som sagt ganska sviktande men vissa dagar känner jag mig nästan i gammalt gott slag, vilket gör att när jag dagen efter ska träna så har jag ganska höga förhoppningar om att känslan ska vara densamma som föregående dag. Det är då bakslaget brukar komma som en pil genom bröstet. Och det är inte direkt amor som skjuter pilen.
Undra om lite sömn förbättrar återhämtningen, jag gissar att experterna skulle ge tummen upp för den teorin.
I hope you feel the way I do, I hope you give yourself up to, im damned to feel the way I do. What have I done to fall som hard, for you?
För övrigt anser jag att kondition borde vara en gåva!
