En undergångssaga med lyckligt slut!
Ja pöbeln, hur man ska sammanfatta denna helg vet inte ens Björn Ranelid, det kan jag med belägg bekräfta.
Det som skulle bli en helg med enbart framgångar, kom att visa sig bli mycket trassligare än så redan den första dagen.
På jobbet satt vi och önskade oss att få gå lite tidigare jag och Anders, detta torde vara enkelt inbillade vi oss eftersom det var helt dött, men icke sa Isak, en timme tidigare så var vi båda skonade och kunde med Anders nya bil börja bege oss till Sundsvall, för inköp av Wii resort till Anders och en ny telefon till mig, samt diverse små ärenden. Redan halvvägs till Sundsvall så tyckte vi oss se att vi släppte iväg lite för mycket avgaser för att vara en sann miljövän, men ändock så var det inget vi la någon större vikt vid. Efter att ha åkt några svängar i stan och vi kommer i haga så är det plötsligt väldigt mycket mer rök som ges ifrån våran bil, trassligt tycker vi och åker in på shell efter att oljelampan gett ifrån sig ett sken. Väl där slog en mycket kompetent man fast att det förmodligen var en topplockspackning som hade gått ( han hade kunnat sagt att en magnum glass satt fast i tanklocket lika gärna och jag hade trott på det ändå). Vi fick rådet att köpa olja och efter bästa förmåga försöka ta oss tillbaka till Härnösand så smärtfritt som möjligt. Sagt och gjort, en oljedunk för 518 riksdaler inhandlades och färden fortsatte, men något mindre rökmoln kunde vi inte skönja, dock betydligt mer. När vi hade åkt i en rondell kunde vi se flera bilar stanna mitt i röken, eftersom de ej såg ett dugg. Vi garvade oss lyckliga över de andras olycka och stannade utanför elgiganten där vi skulle köpa spelet, en tattarfamilj i en stor grön skåpbil hade följt efter oss och garvat väldigt länge och körde efter oss in på parkeringen. Familjen som förmodligen hade 6 fingrar allihopa stod sedan och flinandes kollade på oss, utan att säga ett ord. Hemskt märkligt om ni frågar mig. Väl på väg in i butiken så bli vi förföljd av en vakt som tydligen tycker att vi ser suspekta ut, hela vägen i butiken smyger han efter oss, sedan sätter han sig i sin bil utanför för att hålla oss under lupp. Allting börjar bli väldigt absurt och medans jag köper en mobil så går Anders in på sytembolaget för att handla oss allsköns rusdrycker inför den stundande helgens festligheter.
Här någonstans ansåg vi att allting var ett stort skämt, och längtade endast hem för att få sätta tänderna i en bättre bit mat och dricka våra rusdrycker. Efter ytterligare ett stopp med påfyllning av olja så begav vi oss med ilfart hemåt, efter Torsboda mitt i ingenstans sa bilen tack för sig och la av. Stopp. Stilla. Hejdå. Tråkigt för er, sa bilen. Den vägrade starta, och där stod vi, som två fån.
Trots att vi placerat ut såväl varningstriangel och satt på varningsblinkers så vägrade bilarna som körde förbi sänka hastigheten till mer än 120. Det rungade i bilen och Anders fick slå en pling till sin svärfar, det vara bara ett problem, Anders telefon tänkte att han skulle följa bilens exempel, och la av. Nu satt vi med det sista hoppet, min mobil, denna fick tjänstgöra som bogseringshjälp, och efter ett långt tag dök han upp. Stig, hjälten, som i sakta mak skulle bogsera oss hem. Trodde vi. I 100 km/h bogserade han oss hem, förmodligen högsta bogseringsfarten på mången år. När vi senare påpekade för Stig att han minsann kört i 98 km/h i timmen på väg hem så fnyste han stött åt oss, och sa att det allt var i 100 han hade kört.
Väl hemma vart det en pizza och inställd utgång, vi hade inte mer kraft i oss. Resten av helgen ägnades åt en sämre utgång på området på stadsfesten i härnösand, trots att såväl förfest som övrig helg var bra, så drog stadsfestens uselhet ner helhetsbetyget.
Anders och hans dam har stått för ett exemplariskt värdskap och ska tackas med stora ord.
Ni får ha det så bra mitt herrskap.
Vår klass är inte första klass, när blodet stiger slinter kniven.
Den kränkte vill ha sanning till varje pris, men slåss med en egg som är sliten.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv, vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren, som om vi redan fölorat och vet det....
För övrigt skrattar jag åt Amadou Jawo, han är rolig.
Det som skulle bli en helg med enbart framgångar, kom att visa sig bli mycket trassligare än så redan den första dagen.
På jobbet satt vi och önskade oss att få gå lite tidigare jag och Anders, detta torde vara enkelt inbillade vi oss eftersom det var helt dött, men icke sa Isak, en timme tidigare så var vi båda skonade och kunde med Anders nya bil börja bege oss till Sundsvall, för inköp av Wii resort till Anders och en ny telefon till mig, samt diverse små ärenden. Redan halvvägs till Sundsvall så tyckte vi oss se att vi släppte iväg lite för mycket avgaser för att vara en sann miljövän, men ändock så var det inget vi la någon större vikt vid. Efter att ha åkt några svängar i stan och vi kommer i haga så är det plötsligt väldigt mycket mer rök som ges ifrån våran bil, trassligt tycker vi och åker in på shell efter att oljelampan gett ifrån sig ett sken. Väl där slog en mycket kompetent man fast att det förmodligen var en topplockspackning som hade gått ( han hade kunnat sagt att en magnum glass satt fast i tanklocket lika gärna och jag hade trott på det ändå). Vi fick rådet att köpa olja och efter bästa förmåga försöka ta oss tillbaka till Härnösand så smärtfritt som möjligt. Sagt och gjort, en oljedunk för 518 riksdaler inhandlades och färden fortsatte, men något mindre rökmoln kunde vi inte skönja, dock betydligt mer. När vi hade åkt i en rondell kunde vi se flera bilar stanna mitt i röken, eftersom de ej såg ett dugg. Vi garvade oss lyckliga över de andras olycka och stannade utanför elgiganten där vi skulle köpa spelet, en tattarfamilj i en stor grön skåpbil hade följt efter oss och garvat väldigt länge och körde efter oss in på parkeringen. Familjen som förmodligen hade 6 fingrar allihopa stod sedan och flinandes kollade på oss, utan att säga ett ord. Hemskt märkligt om ni frågar mig. Väl på väg in i butiken så bli vi förföljd av en vakt som tydligen tycker att vi ser suspekta ut, hela vägen i butiken smyger han efter oss, sedan sätter han sig i sin bil utanför för att hålla oss under lupp. Allting börjar bli väldigt absurt och medans jag köper en mobil så går Anders in på sytembolaget för att handla oss allsköns rusdrycker inför den stundande helgens festligheter.
Här någonstans ansåg vi att allting var ett stort skämt, och längtade endast hem för att få sätta tänderna i en bättre bit mat och dricka våra rusdrycker. Efter ytterligare ett stopp med påfyllning av olja så begav vi oss med ilfart hemåt, efter Torsboda mitt i ingenstans sa bilen tack för sig och la av. Stopp. Stilla. Hejdå. Tråkigt för er, sa bilen. Den vägrade starta, och där stod vi, som två fån.
Trots att vi placerat ut såväl varningstriangel och satt på varningsblinkers så vägrade bilarna som körde förbi sänka hastigheten till mer än 120. Det rungade i bilen och Anders fick slå en pling till sin svärfar, det vara bara ett problem, Anders telefon tänkte att han skulle följa bilens exempel, och la av. Nu satt vi med det sista hoppet, min mobil, denna fick tjänstgöra som bogseringshjälp, och efter ett långt tag dök han upp. Stig, hjälten, som i sakta mak skulle bogsera oss hem. Trodde vi. I 100 km/h bogserade han oss hem, förmodligen högsta bogseringsfarten på mången år. När vi senare påpekade för Stig att han minsann kört i 98 km/h i timmen på väg hem så fnyste han stött åt oss, och sa att det allt var i 100 han hade kört.
Väl hemma vart det en pizza och inställd utgång, vi hade inte mer kraft i oss. Resten av helgen ägnades åt en sämre utgång på området på stadsfesten i härnösand, trots att såväl förfest som övrig helg var bra, så drog stadsfestens uselhet ner helhetsbetyget.
Anders och hans dam har stått för ett exemplariskt värdskap och ska tackas med stora ord.
Ni får ha det så bra mitt herrskap.
Vår klass är inte första klass, när blodet stiger slinter kniven.
Den kränkte vill ha sanning till varje pris, men slåss med en egg som är sliten.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv, vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren, som om vi redan fölorat och vet det....
För övrigt skrattar jag åt Amadou Jawo, han är rolig.
Kommentarer
Trackback
