Fribiljett mot himlen!
Det här inlägget handlar om en man som inte riktigt gjort allsvensk debut, men som står i begrepp att göra det inom kort!
Igår gott folk, så blev man efter idogt groggpåfyllande från musen lite på ärtan. Det hela började med att jag efter avslutad schnitzelmiddag hemmavid dök ner för att hämta nämnd mus vid hans boning. Efter detta begav vi oss till Calan för att avnjuta ett par klunkar rusningsdryck inför stundande stadsbesök. Så långt allt väl och endast vanliga människor i omlopp.
Men strax efter elva så dök det upp en kändis och vi tre som tidigare bara var en samling knegare blev plöstligt fyra med en nästintill adlig gestalt. Det är givetvis Erik Löfgren jag talar om, en av sveriges just nu hetaste mittbackstalanger. Han hade knyckt åt sig familjens bil och styrde oss ner till stadshuset för att avnjuta en spelning med Hästpojken.
Giffarna, sa Erik i dörren och biljettflickan blev nästan fnittrig och började veva med stämpelsvampen på såväl Eriks som mina och musens handleder. -Stiligt, tänkte jag. -Fantastiskt vad medriggad han är, tänkte Musen. - Vilken snitsare, det var en kille med lakrits det där, tänkte pöbeln utanför.
In gled vi på vårt smäckraste manér, och redbullvodkan nästan måste stå på kylning, tänkte jag och mus. Men där gick vi bet, ingen grattedrinkning väntade oss, trots att vi väste giffarna i örat på barpersonalen. Jag provade med Ljungskile också och var nära att åka på en högersving. Så den delen fick basses överfulla kort stå för, ty mitt kort sitter i en bankomat på stan, på egen begäran enligt bankomaten. På ingens begäran, hävdar jag.
Spelningen började vid 00:45 om jag minns rätt, vilket inte är särskilt troligt, och spelningen var bra. Det var den verkligen. Bra tryck, skapligt med folk, dock stor fylla på de flesta håll. Väldigt stor.
Efteråt hände något mycket mäktigt. Den kända talangfulla mittbacken Erik är stor nog för att kunna glida runt på stadshuset och få blickar och nästan klackskor kastade efter sig. När så gitarristen i hästpojken gled förbi så kunde jag inte undgå att föreeviga dessa två stjärnor i en bild. Tänk er att det räcker med att gå på stadshuset för att få hela sin årliga kändiskvot inkasserad på en tiondels sekund, och dessutom få prata med båda stjärnorna.
Tilläggas bör att gitarristen är otroligt lik den gamle högerskytten i NSK John Sundman.
För tillfället har jag precis ätit mig några vårprimörer till förrätt och sedan avnjutit en godare middag och står i begrepp att återigen åka för att hämta basse. För ikväll ska vi till Jonte för att kika el classico och spela lite tv-spel. Dessutom ska dessa två herrar läska sig själva harmynta, själv tar jag som sagt bilen. Det är klass på mig ibland.
Ha en bra kväll mitt herrskap.
Igår gott folk, så blev man efter idogt groggpåfyllande från musen lite på ärtan. Det hela började med att jag efter avslutad schnitzelmiddag hemmavid dök ner för att hämta nämnd mus vid hans boning. Efter detta begav vi oss till Calan för att avnjuta ett par klunkar rusningsdryck inför stundande stadsbesök. Så långt allt väl och endast vanliga människor i omlopp.
Men strax efter elva så dök det upp en kändis och vi tre som tidigare bara var en samling knegare blev plöstligt fyra med en nästintill adlig gestalt. Det är givetvis Erik Löfgren jag talar om, en av sveriges just nu hetaste mittbackstalanger. Han hade knyckt åt sig familjens bil och styrde oss ner till stadshuset för att avnjuta en spelning med Hästpojken.
Giffarna, sa Erik i dörren och biljettflickan blev nästan fnittrig och började veva med stämpelsvampen på såväl Eriks som mina och musens handleder. -Stiligt, tänkte jag. -Fantastiskt vad medriggad han är, tänkte Musen. - Vilken snitsare, det var en kille med lakrits det där, tänkte pöbeln utanför.
In gled vi på vårt smäckraste manér, och redbullvodkan nästan måste stå på kylning, tänkte jag och mus. Men där gick vi bet, ingen grattedrinkning väntade oss, trots att vi väste giffarna i örat på barpersonalen. Jag provade med Ljungskile också och var nära att åka på en högersving. Så den delen fick basses överfulla kort stå för, ty mitt kort sitter i en bankomat på stan, på egen begäran enligt bankomaten. På ingens begäran, hävdar jag.
Spelningen började vid 00:45 om jag minns rätt, vilket inte är särskilt troligt, och spelningen var bra. Det var den verkligen. Bra tryck, skapligt med folk, dock stor fylla på de flesta håll. Väldigt stor.
Efteråt hände något mycket mäktigt. Den kända talangfulla mittbacken Erik är stor nog för att kunna glida runt på stadshuset och få blickar och nästan klackskor kastade efter sig. När så gitarristen i hästpojken gled förbi så kunde jag inte undgå att föreeviga dessa två stjärnor i en bild. Tänk er att det räcker med att gå på stadshuset för att få hela sin årliga kändiskvot inkasserad på en tiondels sekund, och dessutom få prata med båda stjärnorna.
Tilläggas bör att gitarristen är otroligt lik den gamle högerskytten i NSK John Sundman.
För tillfället har jag precis ätit mig några vårprimörer till förrätt och sedan avnjutit en godare middag och står i begrepp att återigen åka för att hämta basse. För ikväll ska vi till Jonte för att kika el classico och spela lite tv-spel. Dessutom ska dessa två herrar läska sig själva harmynta, själv tar jag som sagt bilen. Det är klass på mig ibland.
Ha en bra kväll mitt herrskap.
tänk på det, och tänk på mig när du hugger ner på mig och alkohol är mitt försvar till allt som e och borde va tror du att jag någonsin blir någonting människor blir monster om ingen säger till
För övrigt anser jag att helgjobb inte är så ofantligt farligt!
Kommentarer
Trackback
