Livet börjar här!
Sådärja mitt herrskap, det gick ju vägen, jag lever, jag mår bra!
Man kan ju inte säga att premiären i superettan var något giffarna borde vara nöjda med. Tre poäng är dock alltid tre poäng, och jag väljer att tvärtemot pöbeln vara nöjd med det, istället för att se till alla tillkortakommanden som förkunnades.
Hela premiärdagen började på det trassligaste av vis, ingen ville byta ledig dag, arbetssituationen omöjliggjorde en hemgång av tidigare slag trots idog gäckdrivning med herrarna som skötte spakarna. Inte ens kopierad utter i ett av mailen med allra finaste päls gick hem. Istället fick jag lägga krafterna på att slå nytt personligt rekord i hemkörning, därför skyndade jag mig till bilen för att allt skulle gå smidigare. Gissa om jag tappade plånboken då? Nu antar jag att huvuddelen av läsarna gissar på att jag gjorde det eftersom jag ställde frågan som var ganska ledande. Och ja, jag tappade plånboken, och ytterligare minuter tickade iväg. Men se den snabba färden gick smärtfritt, och när jag så väntade på att Hedberg skulle komma ner och öppna dörren åt mig i den skyskrapa som var tilltänkt som tillhåll innan matchen så får jag se honom komma springade. Med en öl i handen, eufori, lycka, vänskap. Han visste precis vad jag behövde, och tillfället kunde inte varit bättre.
Det vart en kort visit men det var mycket trevligt att träffa gossarna igen, och tillsammans gick med med nervösa sjumilakliv mot arenan.
Vi hamnade efter samförstånd på ståplats, ty fotbollen blir så mycket mer levande då. Brevid oss fann vi två gestalter med uppenbara avsikter att bedriva hat och aggresivitet. Därför påbörjade jag en liten lek, i fel lägen så skrek jag efter ett gult eller rött kort, gossarna som verkade vara ungefär lika insatta i fotboll som Mona Sahlin är gällande etik och moral började då genast skrika okvädningsord med en kraftfull frenesi. Jag tror att jag blev harmynt innan det var färdigt, humorn var total. En av dom använde även ett uttryck jag inte hört på mången dag " FYFAN VAD SOPIGT". Snälla? Det kan man väl inte skrika? " Din jävla slipsknut" hade tillochmed varit bättre.
Hur som haver, efter avslutad match, där Erik Löfgren vägrade gå fram till publiken och tacka för en bra insats, och istället gick in för att avslutad en formodad lunch bestående av anklever eller liknande så gick tillbaka till skyskrapan. Där satte vi i oss delar av förrådet som Hedberg bunkrat upp från det statligt styrde systembolaget.
Men eftersom Backlund skulle jobba så fick vi vika hädan och istället bege oss till mig för att fortsätta lyckan och snacket. Mycket gemytligt var det iallafall, och dagen får tillslut betyget fantastisk.
Ikväll väntar Plura Jonsson som sagt på en annan statligt styrd arena nämnligen casinot, mat och Plura, vänner och sång, en öl och glädje. Jag tror jag vill ha såna här dagar flera dagar irad.
Nu ska vi arbeta lite, ha en bra kväll mitt herrskap, för det tänker jag ha!
Man kan ju inte säga att premiären i superettan var något giffarna borde vara nöjda med. Tre poäng är dock alltid tre poäng, och jag väljer att tvärtemot pöbeln vara nöjd med det, istället för att se till alla tillkortakommanden som förkunnades.
Hela premiärdagen började på det trassligaste av vis, ingen ville byta ledig dag, arbetssituationen omöjliggjorde en hemgång av tidigare slag trots idog gäckdrivning med herrarna som skötte spakarna. Inte ens kopierad utter i ett av mailen med allra finaste päls gick hem. Istället fick jag lägga krafterna på att slå nytt personligt rekord i hemkörning, därför skyndade jag mig till bilen för att allt skulle gå smidigare. Gissa om jag tappade plånboken då? Nu antar jag att huvuddelen av läsarna gissar på att jag gjorde det eftersom jag ställde frågan som var ganska ledande. Och ja, jag tappade plånboken, och ytterligare minuter tickade iväg. Men se den snabba färden gick smärtfritt, och när jag så väntade på att Hedberg skulle komma ner och öppna dörren åt mig i den skyskrapa som var tilltänkt som tillhåll innan matchen så får jag se honom komma springade. Med en öl i handen, eufori, lycka, vänskap. Han visste precis vad jag behövde, och tillfället kunde inte varit bättre.
Det vart en kort visit men det var mycket trevligt att träffa gossarna igen, och tillsammans gick med med nervösa sjumilakliv mot arenan.
Vi hamnade efter samförstånd på ståplats, ty fotbollen blir så mycket mer levande då. Brevid oss fann vi två gestalter med uppenbara avsikter att bedriva hat och aggresivitet. Därför påbörjade jag en liten lek, i fel lägen så skrek jag efter ett gult eller rött kort, gossarna som verkade vara ungefär lika insatta i fotboll som Mona Sahlin är gällande etik och moral började då genast skrika okvädningsord med en kraftfull frenesi. Jag tror att jag blev harmynt innan det var färdigt, humorn var total. En av dom använde även ett uttryck jag inte hört på mången dag " FYFAN VAD SOPIGT". Snälla? Det kan man väl inte skrika? " Din jävla slipsknut" hade tillochmed varit bättre.
Hur som haver, efter avslutad match, där Erik Löfgren vägrade gå fram till publiken och tacka för en bra insats, och istället gick in för att avslutad en formodad lunch bestående av anklever eller liknande så gick tillbaka till skyskrapan. Där satte vi i oss delar av förrådet som Hedberg bunkrat upp från det statligt styrde systembolaget.
Men eftersom Backlund skulle jobba så fick vi vika hädan och istället bege oss till mig för att fortsätta lyckan och snacket. Mycket gemytligt var det iallafall, och dagen får tillslut betyget fantastisk.
Ikväll väntar Plura Jonsson som sagt på en annan statligt styrd arena nämnligen casinot, mat och Plura, vänner och sång, en öl och glädje. Jag tror jag vill ha såna här dagar flera dagar irad.
Nu ska vi arbeta lite, ha en bra kväll mitt herrskap, för det tänker jag ha!
Allt din pappa kan säga nu är, här är vår dialog
Men det börjar här, livet det börjar här
Livet det börjar här för dig och mig
För övrigt hoppas jag få avvika tidigare idag istället!
Kommentarer
Trackback
