Från kylan, in i värmen!
Då provar vi igen då!
Hej på er allesammans, jag misstänker att ni inte saknat denna blogg i överflöd, men när jag såg mig själv skriva häromdagen så kände jag att det var dags att börja blogga igen. Jag kan knappt stava längre, det är hemskt!
Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla detta "första" inlägg med, men jag kan till att börja med berätta att jag varit sjuk i två och en halv vecka, och så sjuk har jag nog inte varit sedan man åkte på vattkoppor i tidig ålder.
Det hela började med ett fantastiskt samkväm hemma hos min vän Fredrik Olsson som fyllde år. Denne man som varit frånvarande i gud vet hur många månader på grund av en mycket trasslig ögonskada. Det kändes därför väldigt roligt att bjudas till dennes boning för att få träffar karln och hans nära och kära. Det började bra, god smörgåstårta satte man i sig och rusdryckerna började så sakteliga sätta sig där de ska. Singstar spelades med god frenesi och jag lyckades faktiskt vinna något race mot en dam vilket brukar vara i det närmaste omöjligt på nämnt spel.
Men någonstans vid elva bläcket så sa kroppen ifrån helt och hållet, det var färdigdansat för undertecknad.
Taxi hem. Somnade direkt. Vaknade med 41 graders feber och totalt frossa. Huvudvärken var inte sen med att göra febern sällskap och sedan låg jag där, utslagen och förstörd som Mikael Persbrandt efter ett återfall. Efter två dagar i totalt mörker kom nästa bakslag, halsen sa ifrån, den vägrade att samarbeta och måltider som inte var flytande föreföll totalt omöjligt att inta. Därefter kom någon typ av två dagars magsjuka.
Jag hade alltså ådragit mig alla sympton som var möjligt på en och samma vecka, det var bara vårdcentralen som kunde rädda mig.
Med frossa satt jag i väntrummet efter att ha betalat några kronor för mycket för min smak för att ta mig dit taxiledes. En mycket obskyr man i tofflor och t-shirt läste ganska kvickt upp mitt namn och förde mig till ett Fritzl-inspirerat rum, väl där sa han:
" Vi kanske ska göra det lätt för oss båda, du ville ha förlängt sjukintyg va?"
" Ja dels det..." sa jag.
" VA, vad är det mer då?" Utropade han förskräckt.
" Jo jag skulle vilja bli frisk också..."
Han såg ganska trött ut efter det, han kollade i min hals och utbrast ett " Åh fyfan" och skickade mig till apoteket med två utskriva mediciner och skrev ett sjukintyg på en vecka till.
Det har varit två och en halv hemska veckor ska jag säga, första veckan orkade jag inte ens kolla på datorn, vartefter det har gått har det blivit lättare och lättare och nu är jag ganska så fit ändå tycker jag. Även om kroppen inte riktigt hänger med i allt som jag kanske önskar.
Nu har det ju hänt en hel del andra grejer på vägen också, men jag väljer att starta härifrån och börja på ny kula.
På återseende gott folk!
Hej på er allesammans, jag misstänker att ni inte saknat denna blogg i överflöd, men när jag såg mig själv skriva häromdagen så kände jag att det var dags att börja blogga igen. Jag kan knappt stava längre, det är hemskt!
Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla detta "första" inlägg med, men jag kan till att börja med berätta att jag varit sjuk i två och en halv vecka, och så sjuk har jag nog inte varit sedan man åkte på vattkoppor i tidig ålder.
Det hela började med ett fantastiskt samkväm hemma hos min vän Fredrik Olsson som fyllde år. Denne man som varit frånvarande i gud vet hur många månader på grund av en mycket trasslig ögonskada. Det kändes därför väldigt roligt att bjudas till dennes boning för att få träffar karln och hans nära och kära. Det började bra, god smörgåstårta satte man i sig och rusdryckerna började så sakteliga sätta sig där de ska. Singstar spelades med god frenesi och jag lyckades faktiskt vinna något race mot en dam vilket brukar vara i det närmaste omöjligt på nämnt spel.
Men någonstans vid elva bläcket så sa kroppen ifrån helt och hållet, det var färdigdansat för undertecknad.
Taxi hem. Somnade direkt. Vaknade med 41 graders feber och totalt frossa. Huvudvärken var inte sen med att göra febern sällskap och sedan låg jag där, utslagen och förstörd som Mikael Persbrandt efter ett återfall. Efter två dagar i totalt mörker kom nästa bakslag, halsen sa ifrån, den vägrade att samarbeta och måltider som inte var flytande föreföll totalt omöjligt att inta. Därefter kom någon typ av två dagars magsjuka.
Jag hade alltså ådragit mig alla sympton som var möjligt på en och samma vecka, det var bara vårdcentralen som kunde rädda mig.
Med frossa satt jag i väntrummet efter att ha betalat några kronor för mycket för min smak för att ta mig dit taxiledes. En mycket obskyr man i tofflor och t-shirt läste ganska kvickt upp mitt namn och förde mig till ett Fritzl-inspirerat rum, väl där sa han:
" Vi kanske ska göra det lätt för oss båda, du ville ha förlängt sjukintyg va?"
" Ja dels det..." sa jag.
" VA, vad är det mer då?" Utropade han förskräckt.
" Jo jag skulle vilja bli frisk också..."
Han såg ganska trött ut efter det, han kollade i min hals och utbrast ett " Åh fyfan" och skickade mig till apoteket med två utskriva mediciner och skrev ett sjukintyg på en vecka till.
Det har varit två och en halv hemska veckor ska jag säga, första veckan orkade jag inte ens kolla på datorn, vartefter det har gått har det blivit lättare och lättare och nu är jag ganska så fit ändå tycker jag. Även om kroppen inte riktigt hänger med i allt som jag kanske önskar.
Nu har det ju hänt en hel del andra grejer på vägen också, men jag väljer att starta härifrån och börja på ny kula.
På återseende gott folk!
flyr från livet ibland
så kan du kanske ta min hand
vandrar runt i evighet
och låta känslan sjunka ner
För övrigt anser jag att Timrå IK torde rycka upp sig om det inte ska bli respass!
Kommentarer
Trackback
