Jag sa hejdå, till dig!
En ganska skön dag idag får jag säga. Inte särskilt händelserik, men vacker i all sin prakt.
En sovmorgon avnjöts i fulla drag, men så fort jag gnuggat sömnen ur mina halvtrassliga ögon så kände jag mig sjukt nog pigg och fräsch och lommade vackert till jobbet för att göra min plikt.
Arbetsdagen fortlöpte utan några större ovationer, en finare lunch med kollega Åhlin där jag satte i mig en texmex-tallrik modell halvdan och fortsatte sedan med att sätta i mig en chokladkaka på under en minut på jobbet. Det jobbas för fullt med bukfetman, men jag vet inte om det går framåt, imorse klädde jag mig i de tightaste av jeans jag kan finna i min spartanska garderob och även dessa hade en vilja att hasa ner över min nuförtiden ersatta hockeystjärt. Därför bestämde jag mig för att nu under kvällens sista timmar pinna iväg till McDonalds med André och sätta i mig nio välsmakande friterade kycklingbitar dränkta i någon typ av sötsur-sås och avslutade skamset med en i vanlig ordning grisfriterad paj. Det känns som att det tog faktiskt, men planerna att beställa hem en pizza från Minikrogen har slagit mig, kan tänka mig att en gangster ( Härnösands överlägset godaste pizza som är dränkt i sås) med dubbeldeg skulle sätta sig på precis rätt ställen nu, men det finns ingen plats tyvärr.
En riktig sköning hittade vi iallafall på donken, det måste vara Borat som har tagit värvning alltså. Extremt lik är karljesus. Han valde iallafall att när vi satt kvar dra igång musik på absolut toppnivå och gick fram och gjorde tummen upp åt oss. När vi så aviserade att det var helt okej för vår del så sprack han upp i ett leende och lovordade oss för övriga arbetskamrater. Honom credar vi dagen till ära.
Nu ska jag leta upp lite gammalt kokosfett i skafferiet, ta hand om er och de era.
Jag står och väntar på min skjuts
Men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
Glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag
För övrigt anser jag att Timrå visade styrka idag!
En sovmorgon avnjöts i fulla drag, men så fort jag gnuggat sömnen ur mina halvtrassliga ögon så kände jag mig sjukt nog pigg och fräsch och lommade vackert till jobbet för att göra min plikt.
Arbetsdagen fortlöpte utan några större ovationer, en finare lunch med kollega Åhlin där jag satte i mig en texmex-tallrik modell halvdan och fortsatte sedan med att sätta i mig en chokladkaka på under en minut på jobbet. Det jobbas för fullt med bukfetman, men jag vet inte om det går framåt, imorse klädde jag mig i de tightaste av jeans jag kan finna i min spartanska garderob och även dessa hade en vilja att hasa ner över min nuförtiden ersatta hockeystjärt. Därför bestämde jag mig för att nu under kvällens sista timmar pinna iväg till McDonalds med André och sätta i mig nio välsmakande friterade kycklingbitar dränkta i någon typ av sötsur-sås och avslutade skamset med en i vanlig ordning grisfriterad paj. Det känns som att det tog faktiskt, men planerna att beställa hem en pizza från Minikrogen har slagit mig, kan tänka mig att en gangster ( Härnösands överlägset godaste pizza som är dränkt i sås) med dubbeldeg skulle sätta sig på precis rätt ställen nu, men det finns ingen plats tyvärr.
En riktig sköning hittade vi iallafall på donken, det måste vara Borat som har tagit värvning alltså. Extremt lik är karljesus. Han valde iallafall att när vi satt kvar dra igång musik på absolut toppnivå och gick fram och gjorde tummen upp åt oss. När vi så aviserade att det var helt okej för vår del så sprack han upp i ett leende och lovordade oss för övriga arbetskamrater. Honom credar vi dagen till ära.
Nu ska jag leta upp lite gammalt kokosfett i skafferiet, ta hand om er och de era.
Jag står och väntar på min skjuts
Men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
Glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag
För övrigt anser jag att Timrå visade styrka idag!
Mitt hem är ditt hem!
Alla städer har en mina vänner!
Jag pratar såklart om en legend, en som alltid syns på stan som alla vet vem det är!
I Sundsvall har Sugrörs-Gunnar axlat Tjackjannes mantel på ett alldeles fantastiskt vis. Sugrörs-Gunnar är en mycket sympatisk och faktiskt ganska så vältalig man. Han är alltid på glatt humor även om han till synes kan förefalla vara ganska nedstämd. Sugrörs-Gunnar har funnits med sen tidiga skolan och vi måste givetvis reda ut begreppen gällande sugrören. Okej, för att vara helt ärlig så kanske man skulle kunna anta att Gunnar var lite eljest oavsett om han hade sugrören eller ej, men överlag är han alltid välklädd och stilig om det nu inte var för dessa sugrör som sagt. Han har en fallenhet för att via mcdonalds eller någon annan kedja roffa åt sig ett hoper sugrör för att sedan förpassa dessa i mungipan för att tuggas på. Jag skulle gärna vilja veta vart det hela började, det här med sugrören menar jag, men jag antar att det aldrig kommer att komma upp till ytan.
Hur som helst så hoppas jag att Gunnar mår bra och att han fick rikligt med sugrör i julklapp.
Så kommer vi till Härnösand, här finns också en legend av episka mått som jag senast idag stötte på. Denne man kallas för Turbo-Hasse och är en mycket intressant person. Han går alltid klädd i cykelhjälm, reflexväst samt att han ständigt bär en låtsasbäver under ena armen. Syns väldigt ofta dragandes på sin cykel, men oavsett om den är med eller ej så går det alltid att finna en cykelhjälm på hans huvud.
Denne man är till skillnad från Gunnar något svårare att konversera med, han har dessvärre lite trassel med språket och man har väldigt tufft att uppfatta vad Hasse har för avsikt att säga. Vilket är väldigt synd, Gunnar och jag har haft flertalet intressanta diskussioner genom åren och ofta har dessa människor ett helt annat synsätt än det något naiva och cyniska som en annan sitter inne med.
Jag passerade idag Hasse påväg hem från jobbet idag och han hejade glatt på ett gäng byggnadsarbetare och såg en bil, jag tyckte mig höra att han på fem röda sekunder rabblade upp modell och år på bilen, men som sagt så råder det ju vissa språkförbistringar.
Ni undrar säkert varför jag skriver om dessa personer, men det är enkelt! Utan dessa legender skulle man ju aldrig få perspektiv på livet. Det är ju dessa herrar om några som bör stå staty på torgen, i min mening iallafall.
Om du någon gång, måste lämna allt så är mitt hem ditt hem.
Och om du någon gång måste lämna allt, då är mitt land ditt land.
För övrigt anser jag att Timrå måste skaffa en powerplay-back.
Jag pratar såklart om en legend, en som alltid syns på stan som alla vet vem det är!
I Sundsvall har Sugrörs-Gunnar axlat Tjackjannes mantel på ett alldeles fantastiskt vis. Sugrörs-Gunnar är en mycket sympatisk och faktiskt ganska så vältalig man. Han är alltid på glatt humor även om han till synes kan förefalla vara ganska nedstämd. Sugrörs-Gunnar har funnits med sen tidiga skolan och vi måste givetvis reda ut begreppen gällande sugrören. Okej, för att vara helt ärlig så kanske man skulle kunna anta att Gunnar var lite eljest oavsett om han hade sugrören eller ej, men överlag är han alltid välklädd och stilig om det nu inte var för dessa sugrör som sagt. Han har en fallenhet för att via mcdonalds eller någon annan kedja roffa åt sig ett hoper sugrör för att sedan förpassa dessa i mungipan för att tuggas på. Jag skulle gärna vilja veta vart det hela började, det här med sugrören menar jag, men jag antar att det aldrig kommer att komma upp till ytan.
Hur som helst så hoppas jag att Gunnar mår bra och att han fick rikligt med sugrör i julklapp.
Så kommer vi till Härnösand, här finns också en legend av episka mått som jag senast idag stötte på. Denne man kallas för Turbo-Hasse och är en mycket intressant person. Han går alltid klädd i cykelhjälm, reflexväst samt att han ständigt bär en låtsasbäver under ena armen. Syns väldigt ofta dragandes på sin cykel, men oavsett om den är med eller ej så går det alltid att finna en cykelhjälm på hans huvud.
Denne man är till skillnad från Gunnar något svårare att konversera med, han har dessvärre lite trassel med språket och man har väldigt tufft att uppfatta vad Hasse har för avsikt att säga. Vilket är väldigt synd, Gunnar och jag har haft flertalet intressanta diskussioner genom åren och ofta har dessa människor ett helt annat synsätt än det något naiva och cyniska som en annan sitter inne med.
Jag passerade idag Hasse påväg hem från jobbet idag och han hejade glatt på ett gäng byggnadsarbetare och såg en bil, jag tyckte mig höra att han på fem röda sekunder rabblade upp modell och år på bilen, men som sagt så råder det ju vissa språkförbistringar.
Ni undrar säkert varför jag skriver om dessa personer, men det är enkelt! Utan dessa legender skulle man ju aldrig få perspektiv på livet. Det är ju dessa herrar om några som bör stå staty på torgen, i min mening iallafall.
Om du någon gång, måste lämna allt så är mitt hem ditt hem.
Och om du någon gång måste lämna allt, då är mitt land ditt land.
För övrigt anser jag att Timrå måste skaffa en powerplay-back.
Huvudet högt!
Nu har man precis avslutat en smäcker affärslunch med min vän och kollega Martin Leek. Jag börjar definitivt ta mig ur stadiet då man alltid väljer hamburgare eller pizza på restaurangerna kan jag meddela pöbeln. Idag föll nämnligen valet på panerad fisk med örtsås och kok pära. Jag valde selektivt bort den pressade potatisen då denne inte hänger i julgranstoppen hos undertecknad. Fick det förklarat för mig, att var det fetma jag sökte så var potatis bra att äta, jag hoppas att min bäste Gustaf Lindberg kan bekräfta detta. Jag kan tänka mig att såsen också bidrog lite.
I övrigt har jag snart satt i mig en cola och en lättare chokladkaka.
Att söka fett är jobbigare än platespotting, sanna mina ord.
Jag måste abdikera också, jag sa till mina vänner att Sveriges handbollsherrar inte hade mycket att hämta i ett handbolls-vm, jag tycker redan att de gjort tillräckligt för att motbevisa mig. Även om en torsk mot Argentina är lite väl magstarkt för mig, men det får man köpa när man senare dänger dit bärplockarspecialisterna från Polen på ett imponerande vis.
Tröttheten efter penicilinkuren vet för övrigt inga gränser, igår tänkte jag stupa i säng direkt efter jobbet. Detta hade betytt att jag inte skulle fått i mig någon middag, och det med tanke på nuvarande fokus hade varit ytterst beklagligt.
Nej nu ska jag nog ta och traska till bistron och leta kalorier, vi hörs av gott folk!
Det är natt långt borta när jag får besked
Allting är över du finns inte mer
Sista gången jag såg dig var du gammal och trött
Men i hela ditt liv höll du huvudet högt
För övrigt anser jag att våren är välkommen att göra sig till känna!
I övrigt har jag snart satt i mig en cola och en lättare chokladkaka.
Att söka fett är jobbigare än platespotting, sanna mina ord.
Jag måste abdikera också, jag sa till mina vänner att Sveriges handbollsherrar inte hade mycket att hämta i ett handbolls-vm, jag tycker redan att de gjort tillräckligt för att motbevisa mig. Även om en torsk mot Argentina är lite väl magstarkt för mig, men det får man köpa när man senare dänger dit bärplockarspecialisterna från Polen på ett imponerande vis.
Tröttheten efter penicilinkuren vet för övrigt inga gränser, igår tänkte jag stupa i säng direkt efter jobbet. Detta hade betytt att jag inte skulle fått i mig någon middag, och det med tanke på nuvarande fokus hade varit ytterst beklagligt.
Nej nu ska jag nog ta och traska till bistron och leta kalorier, vi hörs av gott folk!
Det är natt långt borta när jag får besked
Allting är över du finns inte mer
Sista gången jag såg dig var du gammal och trött
Men i hela ditt liv höll du huvudet högt
För övrigt anser jag att våren är välkommen att göra sig till känna!
How to get to fivepoints?
Öppnar starkt med två inlägg idag.
Fin låt av Anna Ternheim det där, som handlar om att aldrig komma fram och aldrig få det man mest av allt vill ha. Och det kan vi väl säkert alla känna igen oss i. How to get to 185 pounds skulle passa mig bättre för tillfället dock.
Lyckades nämnligen under min sjukdomsperiod att gå ner sex kilo, vilket tog sig i anspråk på flera vis varav ett var att mina så annars välsittande jeans plötsligt förde mig tillbaka till grundskolan och Fubu jeansen. De hasades ner långt bortom legitim nivå och jag fick gång efter annan dra upp de igen, hemskt enerverande måste jag säga.
Därför hade jag imorgon tänkt att träna, men insåg sen att den träning jag behöver är konditionsträning framförallt och det innebär ju snarare att man tappar ännu mer i vikt. Således måste jag äta min egen vikt i mat och konfektyr för att se till att kilona inte rasar, hur detta kommer att gå är en gåta som måste lösas. Ge mig tips, fortast möjligt! Jag blev kallad sparris och allt möjligt på jobbet, hur kul är det tror ni?
Det som också gör att jag känner en viss frustration över detta faktum är att vi ska spela fotbollsmatch med jobbet i helgen och för att vara helt ärlig så känner jag mig klen i överkant för tillfället och de ryktas om att de från övervåningen har ett gäng kolosser som har för avsikt att meja oss ur vägen. Hur jag ska hinna bli smällfet få bra kondition och dessutom ha någon typ av bollkänsla kvar är i dagsläget också en gåta som blir svår att lösa.
Jag måste nog sova på alla dessa frågor, skicka på mig tips för allt i världen, jag är i nöd!
Halfway to fivepoints
Is as far as you come
Halfway with high hopes
För övrigt anser jag att Sundsvall är fantastiskt!
Från kylan, in i värmen!
Då provar vi igen då!
Hej på er allesammans, jag misstänker att ni inte saknat denna blogg i överflöd, men när jag såg mig själv skriva häromdagen så kände jag att det var dags att börja blogga igen. Jag kan knappt stava längre, det är hemskt!
Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla detta "första" inlägg med, men jag kan till att börja med berätta att jag varit sjuk i två och en halv vecka, och så sjuk har jag nog inte varit sedan man åkte på vattkoppor i tidig ålder.
Det hela började med ett fantastiskt samkväm hemma hos min vän Fredrik Olsson som fyllde år. Denne man som varit frånvarande i gud vet hur många månader på grund av en mycket trasslig ögonskada. Det kändes därför väldigt roligt att bjudas till dennes boning för att få träffar karln och hans nära och kära. Det började bra, god smörgåstårta satte man i sig och rusdryckerna började så sakteliga sätta sig där de ska. Singstar spelades med god frenesi och jag lyckades faktiskt vinna något race mot en dam vilket brukar vara i det närmaste omöjligt på nämnt spel.
Men någonstans vid elva bläcket så sa kroppen ifrån helt och hållet, det var färdigdansat för undertecknad.
Taxi hem. Somnade direkt. Vaknade med 41 graders feber och totalt frossa. Huvudvärken var inte sen med att göra febern sällskap och sedan låg jag där, utslagen och förstörd som Mikael Persbrandt efter ett återfall. Efter två dagar i totalt mörker kom nästa bakslag, halsen sa ifrån, den vägrade att samarbeta och måltider som inte var flytande föreföll totalt omöjligt att inta. Därefter kom någon typ av två dagars magsjuka.
Jag hade alltså ådragit mig alla sympton som var möjligt på en och samma vecka, det var bara vårdcentralen som kunde rädda mig.
Med frossa satt jag i väntrummet efter att ha betalat några kronor för mycket för min smak för att ta mig dit taxiledes. En mycket obskyr man i tofflor och t-shirt läste ganska kvickt upp mitt namn och förde mig till ett Fritzl-inspirerat rum, väl där sa han:
" Vi kanske ska göra det lätt för oss båda, du ville ha förlängt sjukintyg va?"
" Ja dels det..." sa jag.
" VA, vad är det mer då?" Utropade han förskräckt.
" Jo jag skulle vilja bli frisk också..."
Han såg ganska trött ut efter det, han kollade i min hals och utbrast ett " Åh fyfan" och skickade mig till apoteket med två utskriva mediciner och skrev ett sjukintyg på en vecka till.
Det har varit två och en halv hemska veckor ska jag säga, första veckan orkade jag inte ens kolla på datorn, vartefter det har gått har det blivit lättare och lättare och nu är jag ganska så fit ändå tycker jag. Även om kroppen inte riktigt hänger med i allt som jag kanske önskar.
Nu har det ju hänt en hel del andra grejer på vägen också, men jag väljer att starta härifrån och börja på ny kula.
På återseende gott folk!
Hej på er allesammans, jag misstänker att ni inte saknat denna blogg i överflöd, men när jag såg mig själv skriva häromdagen så kände jag att det var dags att börja blogga igen. Jag kan knappt stava längre, det är hemskt!
Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla detta "första" inlägg med, men jag kan till att börja med berätta att jag varit sjuk i två och en halv vecka, och så sjuk har jag nog inte varit sedan man åkte på vattkoppor i tidig ålder.
Det hela började med ett fantastiskt samkväm hemma hos min vän Fredrik Olsson som fyllde år. Denne man som varit frånvarande i gud vet hur många månader på grund av en mycket trasslig ögonskada. Det kändes därför väldigt roligt att bjudas till dennes boning för att få träffar karln och hans nära och kära. Det började bra, god smörgåstårta satte man i sig och rusdryckerna började så sakteliga sätta sig där de ska. Singstar spelades med god frenesi och jag lyckades faktiskt vinna något race mot en dam vilket brukar vara i det närmaste omöjligt på nämnt spel.
Men någonstans vid elva bläcket så sa kroppen ifrån helt och hållet, det var färdigdansat för undertecknad.
Taxi hem. Somnade direkt. Vaknade med 41 graders feber och totalt frossa. Huvudvärken var inte sen med att göra febern sällskap och sedan låg jag där, utslagen och förstörd som Mikael Persbrandt efter ett återfall. Efter två dagar i totalt mörker kom nästa bakslag, halsen sa ifrån, den vägrade att samarbeta och måltider som inte var flytande föreföll totalt omöjligt att inta. Därefter kom någon typ av två dagars magsjuka.
Jag hade alltså ådragit mig alla sympton som var möjligt på en och samma vecka, det var bara vårdcentralen som kunde rädda mig.
Med frossa satt jag i väntrummet efter att ha betalat några kronor för mycket för min smak för att ta mig dit taxiledes. En mycket obskyr man i tofflor och t-shirt läste ganska kvickt upp mitt namn och förde mig till ett Fritzl-inspirerat rum, väl där sa han:
" Vi kanske ska göra det lätt för oss båda, du ville ha förlängt sjukintyg va?"
" Ja dels det..." sa jag.
" VA, vad är det mer då?" Utropade han förskräckt.
" Jo jag skulle vilja bli frisk också..."
Han såg ganska trött ut efter det, han kollade i min hals och utbrast ett " Åh fyfan" och skickade mig till apoteket med två utskriva mediciner och skrev ett sjukintyg på en vecka till.
Det har varit två och en halv hemska veckor ska jag säga, första veckan orkade jag inte ens kolla på datorn, vartefter det har gått har det blivit lättare och lättare och nu är jag ganska så fit ändå tycker jag. Även om kroppen inte riktigt hänger med i allt som jag kanske önskar.
Nu har det ju hänt en hel del andra grejer på vägen också, men jag väljer att starta härifrån och börja på ny kula.
På återseende gott folk!
flyr från livet ibland
så kan du kanske ta min hand
vandrar runt i evighet
och låta känslan sjunka ner
För övrigt anser jag att Timrå IK torde rycka upp sig om det inte ska bli respass!
